”Allt som var mitt – historien som inte får berättas” av Cissi Wallin, utgiven 2020 på författarens eget förlag

Det innebär en lite omtumlande känsla att läsa Cissi Wallins ”Allt som var mitt” eftersom den i högt tempo säger så mycket om vår tid. Boken är, i ordets bästa bemärkelse, lättläst. Berättarperspektivet är ett orubbligt jag som skapar en fast ram inom vilken texten flyter medvetet sömlöst och gränslöst mellan nutid och dåtid men med en tydlig riktning i berättandet. Det är ett koncentrerat och skickligt skrivhantverk. Wallin är sparsam med orden som, tack vare att de är hårt hållna, också får vara betydelsefulla. Boken är omtumlande läsning just för att inget i texten drunknar i pladder eller utsvävningar. Där finns ingen avkoppling, ingen stillsam reflektion, där finns bara berättarjaget och drivet att få berätta sin egen historia på sina egna villkor.

Detta att få berätta sin historia är ett centralt tema i boken. Wallin sätter den svenska självbilden av ett upplyst och jämställt samhälle där mänskliga fri- och rättigheter har en framträdande plats i berättarjagets kontext, och resultatet är katastrofalt; både för berättarjaget och för den svenska självbilden. Det är ett trångt litet land som skildras i boken. Alla känner alla i mediabranschen och tystnadskulturen runt välkända mäns gränslösa och våldsamma beteenden är stark. Här rör boken vid något ömt och sårigt i den svenska kulturen: mäns övergrepp mot kvinnor får bara begripas som en del av ett system, t ex patriarkat, klassförtryck, hederskultur, eller hur man nu vill benämna systemet, men sällan eller aldrig får övergreppen begripas som något som faktiskt utförs av helt vanliga män mot helt vanliga kvinnor. Mina tankar går till den feministiska våldsforskarens Jenny Westerstrand beskrivning av hur många förståelser av våld i samhället styr mot just detta slags systemtänkande, inte minst psykologer och kriminologer har ofta velat kunnat förutse eller förklara våld, vilket bl a leder till förklaringsmodeller där mäns våld ses som något avvikande och gärningsmän och brottsoffer delas in i t ex etniska eller socioekonomiska grupper. Feministisk våldsforskning har däremot i mycket större utsträckning handlat om att se våldet och synliggöra att mäns våld mot kvinnor på olika sätt existerar integrerat i den svenska kulturen.

I boken kommer våldet nära läsaren. När texten är som skarpast blir de rent fysiska manifestationerna av våldet, illamåendet, skräcken och ångesten högst påtagliga och begripliga. Våldet invaderar privatlivet, familjen och vänskapsrelationer. Det begränsar rörelseutrymmet och krymper världen runt berättarjaget.

Wallins bok är också en berättelse om juridiken och det svenska rättsväsendet. Juridikens roll i boken påminner om hur rätten och rättsordningen kunde beskrivas av tidiga marxister och socialister: som ett ideologiskt vapen att användas av de mäktiga mot de förtryckta. I boken är det uttalade, och därefter verkställda, hotet om att stämmas för förtal ett tungt tillhygge som svingas av utpekade män både mot de kvinnor som berättar om övergrepp de utsatts för och vem som utsatte dem, och mot de massmedier och kanaler som skulle kunna tänkas ge röst åt dessa kvinnor. Allt detta, en utbredd tystnadskultur som skyddar gärningsmäns ära och heder och framgångsrikt upprätthålls genom rättsväsendets hot om åtal för förtalsbrott, går stick i stäv mot den svenska självbilden, där jämställdhet och respekt för grundläggande fri- och rättigheter, som just yttrandefriheten, är självklara värden.

Vad förmodligen få svenskar vet om, och många kanske inte ens vill veta, är att Sverige ligger i bottenligan i Europa och EU när det gäller skyddet för yttrandefriheten, och att Sverige tillsammans med bl a Ungern, Polen och Ryssland har några av de mest långtgående formella inskränkningarna och begränsningarna i yttrandefriheten. Detta beror nu inte på att svenska politiker skulle drivas av några särskilt auktoritära värderingar och vilja undergräva demokratin som sådan, utan är snarare ett klassiskt exempel på det gamla talesättet att vägen till helvetet är stenlagd med goda föresatser. De vittomfattande ärekränknings- och förtalsbrotten, och de numera mycket generösa reglerna för när sådana brott mot äran och hedern faller under allmänt åtal, beror nämligen på en genuin omsorg om brottsoffer. Riksdagens senaste lagändringar, där förtalsbrott i långt större utsträckning än tidigare ska drivas som allmänt åtal av åklagare, har helt motiverats med att rättsväsendet ska kunna skydda unga människor, särskilt flickor, som blir utsatta för förföljelse och social skambeläggning av, oftast, unga män på sociala medier. Det kan t ex röra sig om s k hämndporr eller annan kränkande fotografering och kränkande kommentarer och yttranden. Det finns flera exempel i rättspraxis på att lagstiftningen har fungerat som avsett och att kränkningar av unga flickor på sociala medier har lett till påföljd för de unga män som har kränkt deras heder.

För juridikens roll i boken är förstås den springande punkten att lagstiftningen är könsneutralt skriven och inte tar någon som helst hänsyn till maktställning eller samhällsposition. Inte heller kommer poliser, åklagare eller domare typiskt sett att ta sådana hänsyn, tvärtom är det ofta en källa till stolthet för en svensk ämbetsman att hävda att man behandlar alla lika och att man tillämpar lagstiftningen lika för alla. Något annat vore såklart märkligt i ett land som uppfattar sig självt som världens mest jämställda och jämlika. Boken är därför också en studie i hur den svenska kulturen bygger på ett slags självbedrägeri där självbilden av det jämställda landet med en feministisk regering bara kan upprätthållas genom att alla berättelser om motsatsen tystas. Wallin återkommer flera gånger till den absurda overklighetskänslan som uppstår när hennes förövare får den upprättelse av rättsväsendet hon själv förnekas.

Det finns många skäl att läsa Cissi Wallins ”Allt som var mitt”. Själv skulle jag önska att boken lästes och diskuterades på landets juristutbildningar just för att den kraftfullt riktar ljuset mot några av rättsstatens mest fundamentala frågor och principer: Vem erkänns som brottsoffer? Är det verkligen rimligt att lilla Sverige har några av de mest repressiva inskränkningarna i yttrandefriheten i Europa? Klarar verkligen inte det svenska samhället av att se våldet och att benämna dess utövare? Och vad säger det i så fall om oss själva?

Kvalificerad utredningsfantasi

Utredningen SOU 2017:37 ”Kvalificerad välfärdsbrottslighet – förebygga, förhindra, upptäcka och beivra” presenterades för regeringen idag den 5 maj av utredaren och förra statsrådet Sven-Erik Lövdén. Det är ett samtidsdokument av stort intresse. Utredningen bygger nämligen dels på helt påhittade utgångspunkter, och dels är utredningens förslag fullständigt vansinniga, även om man i och för sig skulle acceptera utredningens fantasifulla verklighetsbeskrivning. Detta i sig gör SOU 2017:37 anmärkningsvärd, den svenska förvaltningstraditionen bygger på att utredningsväsendet är ganska tråkigt, traditionellt och faktabaserat. Men detta är andra gången under denna mandatperiod som regeringen presenteras med en statens offentliga utredning som är helt hinsides vad gäller verklighetsuppfattning och politiska och juridiska överväganden (den första var SOU 2016:6).

Utgångspunkten för SOU 2017:37 är att det finns ett omfattande fusk och en omfattande brottslighet vad gäller de förmåner som enskilda är berättigade till enligt socialförsäkringsbalken, och som administreras av den statliga myndigheten Försäkringskassan. Uppgifterna om det omfattande fusket och den höga brottsligheten kommer inifrån regeringskansliet och Försäkringskassan och bygger på gissningar utifrån den s k expertuppskattningsmetoden. Det finns inga tillförlitliga uppgifter om ett omfattande fusk utanför regeringskansliet och Försäkringskassan. Det finns t ex inget stöd i antalet lagföringar eller antalet domar för att det skulle vara särskilt mycket fusk och brott i välfärden jämfört med den allmänt låga och sjunkande brottsligheten i samhället i stort.

Problemet är bara att uppgifterna om det stora fusket och den höga brottsligheten, som alltså bara finns i regeringskansliet och inom Försäkringskassan, bygger på rena gissningar.

Som Lundaforskarna Niklas Altermark och Hampus Nilsson har visat går det inte att använda expertuppskattningsmetoden på det sätt regeringen och Försäkringskassan har gjort, och som direktiven till SOU 2017:37 bygger på, om man vill ha en tillförlitlig bild. Altermark och Nilsson visar också att uppgifterna om det stora fusket och den höga brottsligheten är helt påhittade, någons fantasier, eller, om man så vill, rent fusk.

SOU 2017:37 är alltså satt att utreda kraftfulla åtgärder mot ett påhittat problem, som alltså inte finns i sinnevärlden. Det har dock inte hindrat utredningen att föreslå ganska anmärkningsvärda åtgärder mot fantasierna.

Bl a föreslår utredningen att Försäkringskassan ska bli både polis och åklagare. Försäkringskassan ska t ex få utföra kroppsbesiktning och genomföra husrannsakan. Utredningen föreslår även t ex att enskilda med funktionshinder som söker förmåner som är deras rättighet ska tas i förvar på sjukhus eller liknande, och observeras ungefär som ett djur i bur, för att experter ska kunna fastställa om det verkligen finns ett hjälpbehov, eller om det är fråga om fusk och brottslighet. Att flera åtgärder som föreslås av utredningen strider mot både regeringsformen och EKMR har inte diskuterats eller utretts närmare.

SOU 2017:37 är ett viktigt samtidsdokument. Utredningen är ett monument över ett moraliskt, juridiskt och politiskt haveri inom förvaltningen. Den bär vittnesbörd om att människor som blir sjuka eller människor med funktionshinder ses som det allmännas och skattebetalarnas fiender. Framförallt bär utredningen vittnesbörd om hur lätt regering och förvaltning kastar av sig alla etiska och juridiska principer som ska garantera människornas välfärd och rättssäkerhet. Den står i slutänden för en enda princip: den att makt är rätt.

Våld i hederns namn – god forskning, kunskap och aktivism förutsätter varandra

Det säger förmodligen något viktigt om vår tid att det inte går att diskutera principiella frågor om våld i hederns namn utan att det snabbt blir en aggressiv stämning där argument, frågor och åsikter tolkas som förolämpningar och kränkningar. Eller – ännu värre – tolkas som att man ifrågasätter att våldet finns, eller inte vill göra något åt det. Ett sådant kommunikationshaveri ägde rum på Twitter i helgen. Tidningen Norra Västerbottens politiska redaktör Sakine Madon har gett sin sida av saken här. Hon har självklart rätt att formulera sin egen upplevelse. Utifrån vårt perspektiv är hennes beskrivning orättvis och blogginlägget är djupt bekymrande.

Det är uppenbart för alla att det inte gick att ha en meningsfull diskussion på de 140 tecken som Twitter tillåter. Kanske bidrar rentav det kortfattade formatet till missförstånd och inbjuder till förenklingar. Problemet med Twitter var också att vi snabbt översköljdes av mer eller mindre anonyma Twitter-mentions som hotade med våld, ifrågasatte vår mentala hälsa, kom med glåpord och allmänt hatiska uttalanden. Om det är så att även Sakine Madon drabbades av en våg av hat och hätskhet så beklagar vi verkligen detta. Vi har aldrig varit med om något liknande och att vara utsatt för näthatet på Twitter var rent chockerande. Hatet och hoten på Twitter gjorde att det inte fungerade att diskutera dessa angelägna frågor.

Forskning om våld i hederns namn är ett stort internationellt område och ett viktigt kunskapsfält. Det leder till att den som vill ta frågorna på allvar måste förhålla sig till en mycket stor mängd skrivet material, och att det finns många olika nyanser, teorier och infallsvinklar i forskningen. Det leder i sin tur till att kunskap på området kräver ett omfattande läsande, särskilt i ett litet land som Sverige där det inte alltid finns så mycket samlad empirisk kunskap. Ett par exempel på viktig nyare internationell forskning är Aisha K. Gill, Carolyn Strange & Karl Roberts (2014) ‘Honour’ Killing and Violence – Theory, Policy and Practice. Palgrave Macmillan, New York och Louise Lund Liebmann (2014) Et spørgsmål om ære? Intertekstuelle læsninger af fortællinger om æresrelateret vold. Akademisk avhandling, Köpenhamns universitet.

God forskning finns även tillgänglig på svenska. Ett par exempel är Åsa Eldén (2003) Heder på liv och död. Våldsamma berättelser om rykten, oskuld och heder. Akademisk avhandling, Uppsala universitet och Ylva Brune (2004) Nyheter från gränsen. Akademisk avhandling, Göteborgs universitet. Åsa Eldén & Jenny Westerstrand (2004) ”Hederns försvarare. Den rättsliga hanteringen av ett hedersmord”, KvT 2004 nr 3. Ylva Brune skriver också mycket bra i boken Mehrdad Darvishpour & Charles Westin (red) (2008) Migration och etnicitet – perspektiv på ett mångkulturellt Sverige. Studentlitteratur, Lund.

Bra och läsvärda ingångar till våld i hederns namn finns i Jenny Westerstrands artikel ”Här är sanningen i debatten om hedersvåld” i DN och i Minoo Alinias inlägg ”Tio år med ”hederskultur”: dags att tänka om”.

Varför var då Sakine Madons tweet problematiskt genom att bidra till en rasistisk dikotomisering mellan hederskultur och ”mäns våld mot kvinnor”?

Madon

Att dikotomisera innebär att hålla två saker isär och att själva definitionen av den ena saken utgår från att den inte är den andra saken. Ingenting kan vara båda sakerna samtidigt. Att dikotomisera lämnar inte utrymme för gråskalor eller att se nyanser. När skillnad betonas mellan våld i hederns namn och ”mäns våld mot kvinnor” framstår det som att det finns en stor väsensskillnad mellan de två begreppen.

Men att hederskultur drabbar andra och att mäns våld mot kvinnor inte skulle göra det är inte sant. Runt varje kvinna som blir slagen av en man hon lever i en nära relation till finns barn, vänner, syskon, föräldrar, släktingar, arbetskamrater, bekanta med flera som anar, ser och vet vad som händer. Några försöker desperat hjälpa till, några blundar, några skyddar den våldsutövande mannen. Precis som när det kommer till våld i hederns namn. Barn som lever i hem där en förälder slår en annan förälder löper mycket större risk att själva utsättas för våld i hemmet än andra barn, utöver det trauma det innebär att se en förälder slå en annan förälder. Mäns våld mot kvinnor drabbar många och många blir inblandade. Precis som när det kommer till våld i hederns namn.

Att dikotomisering bidrar till en rasistisk tolkning av våld betyder givetvis inte för den delen att Sakine Madon är rasist eller drivs av rasistiska motiv. Vi måste kunna skilja på sakfrågan och personen. Dikotomin mellan hederskultur/våld i hederns namn och mäns våld mot kvinnor bidrar till en rasistisk tolkning av våld. Problemen är nämligen flera: dikotomin kan få det att framstå som att våld i hederns namn är så mycket värre än mäns våld mot kvinnor. Tolkad på det sättet blir dikotomin rasistisk eftersom den kan få svenska mäns våld att framstå som mindre allvarligt och inte lika hemskt. Dessutom lyfts ofta makt och förtryck fram när det kommer till våld i hederns namn, vilket är bra, men lyfts tyvärr inte lika ofta fram när det kommer till mäns våld mot kvinnor. Se till exempel regeringens handlingsplan från 2007 ”Handlingsplan för att bekämpa mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck och våld i samkönade relationer” (skr. 2007/08:39) där förtryck och makt lyfts fram när det kommer till våld i hederns namn men inte särskilt mycket beträffande mäns våld mot kvinnor (underförstått svenska mäns våld mot svenska kvinnor). Våld i hederns namn framställs som farligt, ociviliserat och patriarkalt medan mäns våld mot kvinnor framställs som olyckliga, enstaka, händelser i en nation av annars jämställda män.

Men är det egentligen så farligt att lyfta fram visst våld som något särskilt eller speciellt? Får man t ex inte säga att grov misshandel och dödligt våld är värre än ringa misshandel och ett mindre allvarligt våld? Självklart får man det. Problemet med en splittrad syn på våld är dock att det osynliggör helheten och får det att framstå som att olika typer av våld inte hänger samman. En fragmentiserad bild av våldet gör det visserligen lätt att se flisan i sin broders öga men hjälper också till att dölja bjälken i sitt eget. Istället för att se det som förenar nästan allt våld i världen – mäns våldsutövande och förtryck – blir bilden fragmentiserad, och därmed obegriplig i sin helhet.

När forskningen är som bäst bidrar den till att förklara världen och att hjälpa till med att förstå helheten. Det är viktigt att nämna läsandet av forskning som en förutsättning för kunskap eftersom det ibland går att spåra en ton av bildningsförakt och avståndstagande från forskningen och universiteten i debatten. Sökandet efter akademisk kunskap och förståelse är själva drivkraften för forskare. Aktivister och opinionsbildare har ofta andra drivkrafter, man vill t ex åtgärda eller beskriva något man ser som ett viktigt samhällsproblem. För en bättre förståelse av våldsfrågorna krävs respekt för dessa olika utgångspunkter. Det krävs att forskare, aktivister och opinionsbildare kan samtala om frågorna på ett konstruktivt sätt. Där kan vi alla förbättra oss, och lära oss av helgens erfarenheter, och gemensamt arbeta för att åstadkomma ett bättre offentligt samtal om våld i hederns namn.

Susanna Eriksson och Andreas Pettersson

Cross-posted på Brott, straff och feminism

Skriv uppsats/examensarbete om EU-medborgare i nöd

Den omfattande diskrimineringen av EU-medborgarna i nöd är en utmärkt ingång till olika tänkbara ämnen för en studentuppsats på ett masterprogram i juridik eller rättsvetenskap, ett examensarbete på juristprogrammet, eller något liknande individuellt skrivarbete.

Situationen för EU-medborgare i nöd aktualiserar ett stort behov av både rättsutredningar och skickligt genomförda kritiska analyser av hur rätten används i Sverige och i EU. Utifrån olika konkreta situationer finns det en mängd uppslag och ingångar, t ex olika diskrimineringssituationer i vardagslivet (människor nekas att öppna bankkonto, vägras inträde till butiker, vägras tillträde till allmän plats etc) och inte minst frågor som rör det kommunala ansvaret och kompetensen.

När det gäller det kommunala ansvaret aktualiseras t ex frågor om de universella skrivningarna i socialtjänstlagen och skollagen, där bl a jag, Sara Stendahl och Otto Swedrup, har hävdat att de universella sociala rättigheterna i dessa lagar inte plötsligt upphör att gälla om man är EU-medborgare i nöd, eller bara för att vissa krafter tycker det är politiskt bekvämt att inte behöva tillämpa lagtexten. En fråga som aktualiseras rör den kommunala kompetensen: kommuner hänvisar t ex till tremånadersregeln i utlänningslagen för att neka människor bistånd enligt socialtjänstlagen. Frågan är om kommuner överhuvudtaget har rätt att göra migrationsrättsliga bedömningar som i sin tur ligger till grund för beslut om sociala rättigheter för enskilda? Utlänningslagen är avsedd att tillämpas av staten, på ett sätt som omgärdas av starka rättssäkerhetsgarantier, med särskilda migrationsdomstolar, anlitande av offentliga ombud, migrationsmyndighet, verkställighet av polis etc. Faller det inom den kommunala kompetensen att kommuner utan lagstöd gör egna migrationsrättsliga bedömningar? Hur kan kommunerna t ex hantera asylskäl m m om de dyker upp?

När det gäller den individuella rätten till bistånd enligt socialtjänstlagen, liksom rätten till skolgång för barn enligt skollagen, aktualiseras viktiga frågor som rör respekten för mänskliga rättigheter och EU-rättens konkreta innehåll. EU-domstolen har t ex gång på gång förklarat (senast i C‑333/13) att socialt bistånd inte faller inom det samordnade området och att medlemsstaternas egen lagstiftning därför skall tillämpas fullt ut. Trots detta används ”EU-rätten” i debatten som någon slags slarvig ursäkt för att Sverige och svenska kommuner inte skall tillämpa den egna lagstiftningen och att någon slags oklar rättslig undantagssituation råder. Här finns ett starkt uppslag till en uppsats som dels gör en rättsutredning och dels en kritisk analys kring de uppenbara svårigheterna för svenska myndigheter och politiker att förstå och tillämpa den egna lagstiftningen som en del av den grundläggande EU-rätten.

Mer rättsfilosofiska ingångar och ämnen är möjliga: t ex kring varför de mänskliga rättigheterna har så svag ställning i svensk rätt när det bränner till på allvar, eller kring varför politiker på kommunal och riksnivå i just ärenden kring EU-medborgarna i nöd anser sig kunna fatta legitima politiska beslut trots att besluten står i direkt strid med lagtexten eller med syftet bakom lagtexten.

Om du som är, eller funderar på att bli, student beslutar dig för att skriva om något ämne som har anknytning till situationen för EU-medborgarna i nöd så garanterar jag att du har valt ett ämne med hög relevans för samhället i stort och som direkt kan bidra till kunskapen om rätten och rättsutvecklingen på området.

Vanvett om barnrätt

Jag replikerar i DN på regeringens samordnare för den nödställda EU-medborgarna, Martin Valfridsson, som på fullaste allvar påstår dels att det är förenligt med barnets bästa att vägra barn skolgång, och dels att man inte skall lyssna på jurister som kan något om barns rättigheter. Det är riktigt ansträngande att ta in det faktum att en nationell samordnare, med ett förflutet som statssekreterare, faktiskt uttrycker sig så vanvettigt.

Valfridssons brist på integritet är bekymmersam, och hans agerande skapar stor oro inför framtiden när det gäller möjligheten att tillvarata rättigheterna för barnen till EU-medborgarna i nöd.

Sveriges kommuner skall, bör och får hjälpa EU-medborgarna i nöd. Men kommunerna vill inte.

Under midsommarhelgen skrev jag i ETC om kommunernas diskriminering av EU-medborgarna i nöd och regeringens flathet i frågan. Sveriges kommuner skall, bör och får hjälpa EU-medborgarna i nöd. Men kommunerna vill inte.Det är hela problemet i ett nötskal

Alla rättsliga förutsättningar för ett korrekt agerande finns. Det finns ingen anledning för någon politiker att gömma sig bakom regelverket och låtsas att det finns regler som tvingar fram diskriminering och exkludering. Tvärtom stöder svensk rätt, EU-rätten och den internationella rätten tydligt och klart full respekt för de nödställda EU-medborgarnas mänskliga rättigheter, som t ex rätt till socialt bistånd enligt socialtjänstlagen och rätt till skolgång enligt skollagen för barnen.

Men svenska politiker vill inte agera korrekt. De letar anledningar att exkludera. De söker ursäkter för att diskriminera. De ägnar sig åt att prata om hårdare tag och polisiära insatser, mot bättre vetande. Vad som driver utvecklingen idag, i frågan om EU-medborgarna i nöd, är rädsla och feghet. Vid regeringens pressträff den 24 juni lät de socialdemokratiska politikerna ungefär som vilka rasistiska SD-politiker som helst. De är så rädda för rasistpartiet och att tappa fler väljare till rasisterna att de själva anammar rasisternas sätt att uttrycka sig och rasisternas krav på imbecilla lösningar som går ut över människor och deras rättigheter.

Svenska politiker från de demokratiska partierna har gett upp, inte på grund av att det egentligen är hopplöst, utan på grund av att de är fega. De är fega inför rasismen. De är fega inför väljarna. Och de är fega inför mänskliga rättigheter. Detta trots att de rimligtvis måste veta att eftervärldens dom kommer att bli hård över deras agerande.

Svaga sociala rättigheter mot starka ekonomiska intressen

Idag publiceras min doktorsavhandling i rättsvetenskap Out and About in the Welfare State – the Right to Transport in Everyday Life for People with Disabilities in Swedish, Danish and Norwegian Law och det känns förstås oerhört roligt.

Syftet med avhandlingen är att identifiera ett socialt medborgarskap i rätten för människor med funktionshinder i svensk, dansk och norsk lagstiftning om rätten att autonomt kunna resa i vardagen. Det är rätten till tre olika typer av transportlösningar som gås igenom och diskuteras i avhandlingen: det är färdtjänst, bilstöd och kontantersättningar. För var och en av de olika transportlösningarna, i vart och ett av de tre länderna, är avhandlingen strukturerad utifrån att följande frågor ställs till rätten:
Är det ett rättighets- och skyldighetsförhållande mellan det allmänna och den enskilde? Vem kan ingå i personkretsen? Hur påverkas den enskildes rättighet av det allmännas ekonomiska budgetintressen? Vem är skyldig att leverera rättigheten? Vilka är de rättsliga garantierna för den som tillhör personkretsen?

Att ställa liknande frågor till rätten för att utröna de sociala rättigheternas styrka har en lång tradition i nordisk socialrätt och funktionshinderrätt. Däremot är det nytt att ställa den här typen av frågor för att kunna avgöra omfattningen av ett socialt medborgarskap i rätten för människor med funktionshinder.

Svaren på frågorna visar att det sociala medborgarskapet i rätten för människor med funktionshinder lämnar mycket övrigt att önska. Trots målsättningarna i både funktionshinderpolitiken och i rätten att människor skall kompenseras för funktionsnedsättningar, och kunna leva oberoende och autonoma liv, motverkar rätten kring transport och resande ofta dessa målsättningar. Det rättsliga förhållandet mellan det allmänna och den enskilde med funktionshinder präglas av kontroll och ifrågasättande. För att inte belasta det allmännas budgetar konstrueras och tillämpas de rättsliga personkretskriterierna så att endast vissa behov av resande, och endast vissa funktionsnedsättningar, betraktas som värdiga nog att få del av transportlösningarna. Staterna, regionerna och kommunerna i Norden – liksom förvaltningsdomstolarna – utsätter människor med funktionshinder för genomlysning av privatlivet. Med utvärderingar, kontroller och rent integritetskränkande ifrågasättanden säkerställer det allmänna att endast de behov och funktionsnedsättningar som betraktas som helt legitima får del av samhällsinsatserna.

Avhandlingen visar att särskilt de svenska och norska rättigheterna är dåligt skyddade från politikernas budgetbeslut. De danska rättigheterna är däremot bättre skyddade, dels genom minimistandarder, alltså en sorts lagfäst golv för kvaliteten på insatser, och dels genom att ersättningsnivåer är indexerade och räknas upp automatiskt med det allmänna kostnads- och löneläget i Danmark, utan att de danska politikerna kan dra ner nivån på en enskild insats.

Avhandlingen visar också att kommunalt och regionalt självstyre alltid är ett intresse som konkurrerar med individens sociala rättigheter. Även när förvaltningsdomstolarna kan pröva ett överklagande, vilket inte alltid är fallet, så är det kommunala eller regionala självstyret alltid ett intresse som vägs mot den enskildes rätt till insatser av god kvalitet.

Den kanske allvarligaste bristen som framkommer i genomgången är hur ekonomiska argument tillåts påverka de rättsliga besluten, även i domstolarna. Detta visar på en anmärkningsvärd brist i rätten; en svaghet när det kommer till juristernas och övriga rättstillämpares förmåga att förstå och tillvarata enskildas sociala rättigheter.

Sammantaget visar avhandlingen att rätten till transport i vardagslivet för människor med funktionshinder formar ett socialt medborgarskap i rätten som inte förstärker oberoende och delaktighet på lika villkor i samhällslivet, utan som begränsar och inskränker frihet och autonomi i vardagen för dessa människor.

Jag fick ett mejl om EU-migranterna i nöd

Jag fick ett mejl från en juriststudent vid ett större universitet som skriver en uppsats om EU-migranter i nöd. Hen konstaterade att rättstillämpningen är förvirrande och gjorde den klockrena observationen att myndigheterna verkar stödja sig på lite vad som helst för att neka romerna bistånd enligt socialtjänstlagen.

Som jag har påpekat tidigare här på bloggen och i andra medier, verkar ansvariga tjänstemän och politiker i kommunerna, närmast hitta på rätten vartefter, snarare än att tolka rätten eller att följa den.

Studenten hade särskilt uppmärksammat att det dels råder olika uppfattningar och dels rent ut sagt förvirring kring EU-rätten när det gäller EU-migranterna i nöd. Det är ett bekymmer att ”EU-rätten” far omkring i debatten som om ”EU-rätten” vore något självklart, med ett bestämt innehåll, och som på något sätt skulle besvara frågan om de i huvudsak romska EU-migranterna i nöd, som vistas i Sverige, är berättigade till bistånd enligt socialtjänstlagen.

När det gäller EU-rätten är det oerhört viktigt att skilja på vilken materiell EU-rätt som avses i det konkreta fallet. I debatten sker hela tiden en olycklig sammanblandning av rätten till fri rörlighet, som helt samordnas av EU-rättsliga instrument och principer, och rätten till bistånd där det helt saknas EU-rättslig samordning och där EU-domstolen flera gånger klart och tydligt (senast i mål C‑333/13) har påpekat att det uteslutande är medlemsstaterna själva som reglerar frågan om bistånd.

Jakob Heidbrink har skrivit bra om mål C‑333/13 på Juridikbloggen och jag har skrivit lite mer sammanfattande om detta här på bloggen.

Att EU:s medlemsstater själva reglerar frågan om bistånd innebär att den enda reglering som gäller för människor som vistas i Sverige är socialtjänstlagen. Kommunerna skall inte ägna sig åt några bedömningar av uppehållsrätten överhuvudtaget. Som jag ser det faller det fullkomligt utanför den kommunala kompetensen, d v s det är inte förenligt med vare sig kommunallagen eller grundlagen att kommunala tjänstemän sitter och gör migrationsrättsliga bedömningar. Migrations- och asylrätt är områden som omgärdas av starka rättssäkerhetsgarantier med ett eget specialiserat domstolssystem. Kommunerna har överhuvudtaget inte att befatta sig med frågor om uppehållsrätt, asylskäl etc.

På det sättet liknar frågan situationen för s k papperslösa flyktingar. De befinner sig också i Sverige under oklara rättsliga förhållanden och kan komma att avvisas av statsmakten. Men det är inget som kommunerna kan, skall eller bör förhålla sig till. Kommunerna skall endast tillämpa socialtjänstlagen och se till att alla som vistas i kommunen har det som behövs för att uppnå skälig levnadsnivå, så länge personerna vistas där.

Det är helt väsentligt att man inte blandar samman uppehållsrätten med rätten till bistånd. Det är två helt olika frågor, som styrs av två helt olika regleringar, och som hanteras av två olika nivåer i samhället. Tyvärr är sammanblandningen mer regel än undantag, och både Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) och Socialstyrelsen bidrar i sina rekommendationer och rapporter till den här sammanblandningen och förvirringen. Den som på allvar intresserar sig för EU-migranternas sociala rättigheter måste alltså börja med att separera frågorna om uppehållsrätt och rätt till bistånd från varandra och reda ut dem var för sig, och sedan vara införstådd med att rätten att vistas i Sverige skall hanteras av staten, som också har möjligheter att avvisa när det är rättsligt tillåtet, och att rätten till bistånd skall hanteras av kommunerna, som bara skall intressera sig för om en enskild faktiskt vistas i kommunen, och inte anlägga några synpunkter som faller utanför den kommunala kompetensen på om den enskilde har rätt eller inte att vistas i Sverige.

Tillägg 20/3 2015:

Ett helt horribelt exempel på rättslig förvirring, sammanblandning av frågor och ren hittepå är dessa märkliga uttalanden från Båstads kommun. Den som är ansvarig för texten är antingen helt omedveten om regler och principer i svensk kommunalrätt och socialrätt, och fantiserar därför fritt, eller så är det ett medvetet försök att vilseleda allmänhet och den egna personalen i Båstads kommun, vilket i så fall är oerhört allvarligt. Man hänvisar t ex till att den kommunala kompetensen skulle hindra att ge stöd enligt socialtjänstlagen, vilket varje rättsligt skolad person vet är totalt och fullkomligt strunt: socialtjänstlagen är lex specialis till kommunallagen och är exakt den lag som inte bara ger kommunerna rätt utan en direkt skyldighet att ge stöd till enskilda.

Välkommen granskning av kommunernas diskriminering mot EU-migranter

Webbtidningen Feministiskt Perspektiv har som första seriösa svenska nyhetskälla börjat gräva i de svenska kommunernas diskriminering av de, framförallt, romska EU-migranterna. Tidningen gör en bra genomgång av rättsläget, med ett konkret exempel från Ronneby kommun, där det konstateras att t o m papperslösa flyktingar har en bättre rättslig position i förhållande till de svenska kommunernas rättstillämpning av socialtjänstlagen. Med viss hjälp av mig konstateras även att svenska kommuner håller på att bygga upp vad som närmast är att likna vid en parallell rättsordning för att exkludera EU-migranterna.

Min bedömning är att det är mycket vanligt att svenska kommuner resonerar på samma sätt som Ronneby kommun gör i det fall Feministiskt Perspektiv hänvisar till. Det här synsättet har dessvärre också stöd hos regeringen vilket de klargjorde igår i samband med att den nationella samordnaren tillsattes.

Det är djupt olyckligt att tunga företrädare för kommunerna och regeringen på det här sättet fortsätter att sprida uppfattningen att just en viss grupp människor inte faller under den universellt skrivna socialtjänstlagen. Det finns alltså inte stöd i lag eller grundlag för att resonera på det här sättet som många svenska kommuner, regeringen och många andra gör.

Jag har full förståelse för att enskilda politiker måste lita på expertisen och sina tjänstemän, men det är just det som gör situationen så oerhört allvarlig! Nu svävar det runt en massa påståenden som utan stöd i lag ändå förvandlas till obevekliga sanningar. Officiella representanter för den svenska regeringen och de svenska kommunerna försöker hela tiden hitta på argument för att just denna grupp som vistas i kommunerna, och som uppenbart har stora behov, skall kunna diskrimineras och uteslutas från rätten till bistånd enligt socialtjänstlagen. Men samtidigt är de inte beredda att fullt ut ta konsekvenserna av sitt eget resonemang och låta migranterna frysa ihjäl. Samtidigt som de hittar på, utan stöd i lag, att just denna grupp kan särbehandlas och förvägras sina sociala rättigheter, för de ändå ett resonemang om att kommunerna bör ge en viss sorts hjälp, nödhjälp. Det är något som annars bara är förbehållet turister som råkar ut för en akut situation, och där kommunen vet att vederbörande kan åka hem till ordnade förhållanden, d v s att det långsiktiga behovet kan tillgodoses på annat sätt än genom bistånd enligt socialtjänstlagen. För att ge diskrimineringen ett sken av legalitet låtsas man alltså att EU-migranternas situation är jämförbar med turisters. Diskrimineringen går alltså bara att upprätthålla om kommunerna medvetet gör våld på både socialtjänstlagen, grundlagen och vanlig rättslig logik.

Det som händer i kommunerna just nu, när det gäller diskrimineringen av EU-migranterna som förvägras sina sociala rättigheter enligt socialtjänstlagen, är inget mindre än en skam för Sverige och den kommunala rättstillämpningen.